Lennakattens historia

Den första järnvägen i Sverige öppnade 1856 mellan Örebro och Nora i Bergslagen. Tio år senare nådde järnvägen Uppsala då Norra Stambanan öppnade från Stockholm. Norra Stambanan byggdes och trafikerades av Statens Järnvägar, SJ, men det fanns även privata aktörer som ville bedriva järnväg i Uppland.

Uppsala Centralstation på 1890-talet. Foto: Fotograf okänd/Järnvägsmuseet

Upsala-Lenna Jernväg öppnar

År 1760 hade ett nytt järnbruk öppnat i den lilla orten Länna (på den tiden stavat Lenna), ca 20 km öster om Uppsala. Järnproduktionen gick bra, men man hade problem med att få råvaror till bruket. Därför beslutade man sig för att bygga en ny järnväg mellan Uppsala och Länna. 1876 öppnade Upsala-Lenna Jernväg, med signaturen ULJ, för trafik utan några stora fanfarer eller invigningar. För att spara pengar byggdes banan med smalare bredd på spåret, så kallat smalspår, vilket krävde mindre markanvändning och klarade tvärare kurvor. Nackdelen var att tågen då blev mindre och långsammare. Spårvidden var 891 mm, vilket motsvarar tre gammeldags svenska fot.

1876 öppnade Upsala-Lenna Jernväg, med signaturen ULJ, för trafik utan några stora fanfarer eller invigningar.

Länna station, troligen under 1890-talet. Foto: Jonas Sjöbergs samling/SRJmf arkiv

Utbyggnader över hela Roslagen

År 1884 öppnade en fortsättning på banan till Norrtälje kallad Lenna-Norrtelje Jernväg (LNJ). Året därpå invigdes Stockholm-Rimbo Jernväg (SRJ) som fick en knutpunkt med LNJ i Rimbo. De kommande åren öppnade linjer över hela Roslagen. Hela nätverket byggdes med 891 mm spårvidd, vilket gjorde det isolerat från det nationella järnvägsnätet som byggdes med 1435 mm spårvidd. Nedan redogörs kortfattat för de linjer som öppnade:

  • 1878 öppnade Dannemora-Hargs Jernväg (DHJ) mellan Dannemora och Hargshamn via bland annat Gimo samt en bibana till järnvägen från Knaby till Ramhäll.
  • 1890 öppnade Djursholmsbanan mellan Djursholms Ösby och Djursholms Framnäsviken i Stockholms-förorten Djursholm. 1901 förlängdes linjen till Svalnäs.
  • 1894 öppnades en järnväg anlagd i gatan från Stockholms östra, där samtliga tåg vänt fram tills dess, till Engelbrektsplan i centrala Stockholm för Djursholmsbanans trafik. Redan året därpå elektrifierade man banan eftersom man ansåg det olämpligt med ånglokstrafik i staden.
  • 1897 öppnade Rimbo-Sunds Järnväg (RSJ) mellan Rimbo och Häverösund via bland annat Edsbro. 1915 förlängdes järnvägen till Hallstavik.
  • 1901 öppnade Södra-Roslags Kustbana (SRK) mellan Roslags-Näsby och Åkersberga. Fem år senare nådde järnvägen Österskär.
  • 1911 öppnade en normalspårig (1435 mm spårvidd) spårväg mellan Stocksunds station och Långängstorp i Stocksund. 1934 byggdes spårvägen om till smalspår och blev därmed en del av Roslagsbanenätet.
  • 1917 öppnade en andra bibana till DHJ från Risinge till Norrvällen. 1921 öppnade även en bibana mellan Norrmon och Lövstabruk. Ingen av de tre bibanorna vid DHJ fick någonsin persontrafik utan trafikerades endast av godståg.
  • 1921 öppnade Faringe-Gimo Järnväg (FGJ) mellan Faringe och Gimo via bland annat Alunda. Faringe blev knutpunkt med Lenna-Norrtelje Jernväg och Gimo knutpunkt med Dannemora-Hargs Jernväg.
  • 1928 öppnade Djursholmbanan en andra gren från Djursholms Ösby till Lahäll. 1937 nådde grenen Näsbypark.

Ytterligare järnvägar var planerade till bland annat Väddö, Brottby och Långhundra, men inga av dessa kom till stånd.

Rimbo station, där järnvägar i fyra riktningar möttes, fotat 1943 innan elektrifieringen nådde dit. Foto: Roland Hanssons samling/SRJmf arkiv

Sammanslagningar och stora framgångar

Med tiden skulle Stockholm-Rimbo Jernväg visa sig vara den mest framgångsrika. Upsala-Lenna Jernväg gick hyfsat medan Lenna-Norrtelje Jernväg hade svåra ekonomiska problem. 1905 övertogs LNJ av SRJ, och 1908 köptes även ULJ upp av SRJ. I samband med detta bytte Stockholm-Rimbo Jernväg namn till Stockholm-Roslagens Järnvägar för att bättre spegla det nya järnvägsnätet, men signaturen SRJ förblev densamma.

Omlastning av gods mellan tåg och buss i Hallstavik 1939. Foto: Björn Karlssons samling/SRJmf arkiv

1920-talet till 1940-talet blev Roslagsbanenätets storhetstid. Nätet uppgick då till 326 km järnväg, och därtill hade man ca 930 km busslinjer. Personalstyrkan bestod av över 950 anställda. SRJ kunde stoltsera med ett av Sveriges mest moderna järnvägsnät. Man var bland annat tidiga med elektrifiering (1895), linjeblockering (1906), automatiska vagnskoppel (40-tal), och fjärrmanövrering av stationer (40-tal). Allt detta är standard på järnvägar än idag, om än i något utvecklad form.

Nätet uppgick då till 326 km järnväg, och därtill hade man ca 930 km busslinjer.

Invigningen av elektrifieringen av järnvägen till Norrtälje 1949. Foto: SRJmf och RBv gemensamt arkiv

Järnvägarna får konkurrens

Från mitten av 1950-talet påbörjades en tid av förändring för järnvägarna i Roslagen, liksom i resten av Sverige. Bilarnas intåg innebar hård konkurrens för järnvägarna. De smalspåriga järnvägarna blev hårdast drabbade på grund av deras mindre tåg och lägre hastigheter.

Den svenska Riksdagen hade även vid denna tid beslutat att alla svenska järnvägar skulle förstatligas och uppgå i Statens Järnvägar. För SRJ skedde detta i två steg. Först, 1951, blev bolaget helägt av svenska staten innan det 1959 helt uppgick i SJ.

Stålrälsbussarna av typ YBo5p var en av de rationaliseringar SJ införde under 60-talet. Foto: SRJmf arkiv

SJ införde flera rationaliseringar av trafiken för att försöka få lönsamhet i driften. Men konkurrensen från biltrafiken blev alltför hård och järnvägarna började läggas ned en efter en. Den 31 december 1966 gick det sista persontåget mellan Uppsala och Rimbo. Banan förblev dock öppen för godstrafik till och från pappersbruket i Hallstavik.

Den 31 december 1966 gick det sista persontåget mellan Uppsala och Rimbo.

Några järnvägar överlever

1968 grundas Museiföreningen Stockholm-Roslagens Järnvägar för att försöka bevara något av det nedläggningshotade Roslagsbanenätet. Efter några år lyckades de få starta upp museitågstrafik mellan Uppsala och Faringe, alltså på den del av Roslagsbanenätet där allt började. Då gick fortfarande godståg på banan, men sedan 1977 är banan en ren museijärnväg. Den som idag är känd som Lennakatten.

Museijärnvägen Lennakatten under ett av de första åren på 1970-talet. Foto: SRJmf arkiv

De flesta av järnvägslinjerna närmast Stockholm överlevde också nedläggningsvågen. Idag rullar den moderna Roslagsbanan mellan Stockholms östra, Kårsta, Österskär och Näsbypark. Banan har byggts ut med dubbelspår på stora delar av banan och har fått moderna tåg som kan köra i upp till 120 km/h. Roslagsbanan är idag den enda järnvägen i Sverige med 891 mm spårvidd som ännu har reguljär trafik.

Även Dannemora-Hargs Järnväg har överlevt till idag. Den byggdes om till normalspår på 60-talet och förlängdes 1977 till Hallstavik. Idag trafikeras banan enbart av godståg.

Namnet Lennakatten då?

Många har säkert undrat över namnet Lennakatten. Namnet kommer från den ångvagn, ett slags tåg som är till hälften ånglok och till hälften personvagn, som rullade på ULJ och LNJ under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Lokalbefolkningen tyckte att denna vagn lät som en väsande katt och gav den smeknamnet Lennakatten. När ångvagnen skrotades överfördes smeknamnet till de andra tågen som rullade på banan.

Lokalbefolkningen tyckte att denna vagn lät som en väsande katt och gav den smeknamnet Lennakatten.

Ångvagnen Lennakatten på 1930-talet, då den byggts om till inspektionsvagn. Foto: Österåkers hembygdsförenings samling/SRJmf arkiv

Vidare läsning