Lennakattens tåg

Grunden för hela Lennakattens verksamhet är våra tåg. Vi är stolta över att kunna erbjuda en oöverträffad variation av olika lok och vagnar att resa med på Lennakatten. På den här sidan presenterar vi de tåg du kan se i vår trafik. För mer djupgående information och historik om individuella fordon hänvisar vi till vår museiguide Lennakatten – en guide till smalspåret genom Uppland. Du kan köpa guiden vid ditt besök hos oss.

Lilla ångtåget

Lilla ångtåget är vårt äldsta tåg. Den yngsta vagnen är byggd 1903 och den äldsta redan 1885. Den äldsta vagnen, SRJ 9, gick i invigningståget på järnvägen mellan Stockholm och Rimbo som invigdes 1885. Tåget representerar en tid då vagnarna och loken var små, och hastigheten låg. Resenärerna var inte så många, fokuset var att godset skulle komma fram.

hyr ett tåg
BLJ 4 Långshyttan med Lilla ångtåget.
Snabbfakta om Lilla ångtåget

Byggt mellan 1885 och 1903

Antal sittplatser 104 stycken

Längd 55 meter

Topphastighet 30 km/h

Loket som normalt drar, BLJ 4 Långshyttan, byggdes i Motala 1897. Under hela sitt arbetsliv gick den på järnvägen mellan Byvalla och Långshyttan i Dalarna, fram tills att den sista trafiken på bruket i Långshyttan lades ner 1971. Året därpå såldes loket till Lennakatten. Loket är så gammalt att det saknar genomgående bromsledning, lokföraren kan alltså inte bromsa hela tåget själv. Istället behöver bromsare stå på vagnarna i tåget och bromsa varsin vagn med handvevar. Du kan läsa mer om BLJ 4 Långshyttan på historiskt.nu.

Lilla ångtåget är unikt, ingen annan museijärnväg i Sverige kan erbjuda ett så komplett 1800-talståg som vi kan på Lennakatten. Därför försöker vi spara på tåget, och använder det främst vid speciella evenemang. Om du abonnerar ett ångtåg av oss är det dock mycket möjligt att det blir det lilla ångtåget som du får åka med.

Stora ångtåget

Under början av 1900-talet växte tågen. Både vagnar och lok blev större, sätena blev bekvämare och med nya tekniker som tryckluftsbromsen kunde hastigheterna höjas. Stora ångtåget representerar den här perioden, och ser ut som ett typiskt ångloksdraget tåg kunde göra mellan 1920- och 1940-talet.

Ångloket BLJ 5 Thor med Stora ångtåget. Foto: Lars Granström
Snabbfakta om Stora ångtåget

Byggt mellan 1897 och 1944

Antal sittplatser 276 st

Längd 86 meter

Topphastighet 40 km/h

Sommarvagnen, som är mycket populär under varma sommardagar, är dock äldre och är byggd 1897. På SRJ-bolaget, Lennakattens föregångare, brydde man sig inte särskilt mycket om att tågen skulle se enhetliga ut och vagnarna passa in med varandra. Man tog de vagnar man hade, och sommarvagnarna rullade ofta sommartid i tågen ända in på 1940-talet. Det var långt senare än vad de gjorde på andra järnvägar i Sverige.

Loket som oftast drar, BLJ 5 Thor, byggdes i Falun 1909. Under hela sitt arbetsliv gick den på järnvägen mellan Byvalla och Långshyttan i Dalarna, fram tills att järnvägen lades ner 1964. 1974 såldes loket till Lennakatten och efter en renovering är loket våran riktiga slitvarg. BLJ 5 Thor är det ånglok i Sverige som kör överlägset mest varje år, runt 700 mil per år. Loket har blivit en symbol för Lennakatten, så till en grad att för många personer tror att ångloket Thor är själva ”Lennakatten”. Du kan läsa mer om BLJ 5 Thor på historiskt.nu.

Ångloket BLJ 5 Thor med Stora ångtåget. Foto: Lars Granström

Dieseltåget

Mot slutet av 1940-talet och början av 1950-talet stod järnvägar inför stora förändringar. Diesellok ersatte ångloken, eftersom dieselloken var billigare i drift och krävde mindre arbete för att hålla igång. Nya vagnar byggdes i stål istället för trä, och äldre vagnar moderniserades. Det var även vid denna tid som vestibuler med dörrar i vagnsändarna blev standard istället för öppna plattformar med grindar som på äldre vagnar. Dieseltåget representerar den här tidsperioden.

Dieselloket SRJ 3 med Dieseltåget. Foto: Lars Granström
Snabbfakta om Dieseltåget

Byggt mellan 1913 och 1954

Antal sittplatser 119 st

Längd 58 meter

Topphastighet 40 km/h

Det finns flera olika lok som turas om att dra dieseltåget, och alla visar upp olika sidor av dieseleran. Det minsta loket, SRJ 1, byggt 1947, var ett prototyplok som användes främst för växling i Rimbo under sin karriär. SJ Z4p 266, byggt 1951, är serieversionen av samma loktyp, en typ av lok som användes i hela Sverige, främst i växling men på vissa ställen även i lättare gods- och persontåg. SRJ 3, byggt 1954, var en variant av lok som bara fanns i Uppland, ett kraftigare växellok bland annat avsett för växling av malmtågsvagnar i Hargshamn. Slutligen har vi det stora gröna dieselloket SJ Tp 3515, också byggt 1954. Det loket byggdes för tunga godståg och persontåg, och används av oss endast vid speciella tillfällen.

Rälsbussen

Vårt yngsta tåg är rälsbusståget. Rälsbussarna byggdes mellan 1952 och 1958 i ett försök av SJ att förenhetliga vagnsparkerna på de många tidigare privatägda järnvägar de hade tagit över under de senaste åren.

Foto: Lars Granström
Snabbfakta om Rälsbussen

Byggda mellan 1953 och 1958

Antal sittplatser 82 st (två vagnar)

Längd 33 meter (två vagnar)

Topphastighet 85 km/h (på Lennakattens bana 50 km/h)

Rälsbussarna byggdes med en lätt konstruktion som minskade bränsleförbrukningen och gjorde att vagnarna gick lättare mot spåret. Dessutom kunde de enmansbetjänas, där föraren även fungerade som konduktör. På så sätt kunde driftskostnaderna på trafiksvaga järnvägar minskas, vilket förlängde livslängden på många banor åtminstone med ett par år. Rälsbussarna blev mycket vanliga över hela Sverige. Den smalspåriga varianten, som vi har, byggdes i över 140 exemplar medan den normalspåriga varianten byggdes i över 800 exemplar.

Vi har fyra typer av rälsbussar. Samtliga är av samma generation, men fyller olika syften.

  • Tre stycken vagnar (796, 809, 885) är är vanliga passagerarmotorvagnar.
  • En vagn (2109) är en släpvagn med både utrymme för resande och gods. Detta var den vanligaste typen av rälsbussläp.
  • En vagn (2139) är en lite ovanligare typ av rälsbussläp med endast sittplatser, inget godsutrymme. Denna typ av vagn kallades i Uppland för ”sommarsläp” eftersom den främst användes på sommaren här.
  • Slutligen har vi en motorvagn (904) som endast har resgodsutrymme, inga sittplatser, och var avsedd för snabba transporter av fisk i Östergötland. 904 är den enda bevarade rälsbussen av denna typ.

Du kan läsa mer om YBo5p-rälsbussarna på Smalspårsarkivet.

Hur järnvägsfordon betecknas

Tycker du det är förvirrande med alla bokstavskombinationer och siffror? Vi ska försöka förklara hur allt fungerar.

Järnvägsfordon betecknas vanligtvis med fyra delar: bansignatur, littera, individnummer och namn. Mycket sällan har dock ett fordon alla fyra delar, eftersom hur ett fordon betecknades berodde på järnvägen, typ av fordon och tidsperioden fordonet är ifrån. Man tar man inte alltid heller med hela beteckningen när man nämner ett fordon. Exempelvis kan ångloket BLJ 4 Långshyttan kallas för BLJ 4, eller ibland bara för Långshyttan.

Bansignaturen berättar vilken järnväg fordonet tillhör, eller snarare har tillhört. Alla fordon har en bansignatur. På Lennakatten kan bland annat dessa bansignaturer förekomma:

  • BLJ – Byvalla–Långshyttans Järnväg
  • SJ – Statens Järnvägar
  • SRJ – Stockholm–Roslagens Järnvägar (eller på vagnar byggda före 1909 Stockholm–Rimbo Jernväg som järnvägen kallade sig då)

Littera är en kombination av bokstäver och siffror som beskriver vilket slags fordon det är. På enskilda järnvägar (andra järnvägar än SJ), var det vanligt att inte ha någon littera på sina lok eftersom man ändå enkelt kunde hålla koll på den vanligtvis ganska begränsade lokparken. Vi har främst lok från enskilda banor, och därför saknar dessa littera. Våra rälsbussar, som tillhörde SJ, har dock littera. Exempelvis betyder litteran YBo5p:

  • Y – Rälsbuss
  • B – Andra klass sittplatser
  • o – Boggivagn (fyra hjulaxlar placerade två och två i boggier)
  • 5 – variant nr 5
  • p – spårvidd 891 mm

Individnummer är ganska självförklarande: fordonets egna nummer. Så gott som samtliga fordon har ett individnummer, med undantag för vissa lok som använts på bruksbanor.

Namn på lok är något som i Sverige främst användes i järnvägens barndom, fram till början av 1900-talet. Namn på lok fungerade ungefär som namn på båtar gör än idag, och var det primära sättet att benämna loken. Nyare lok fick aldrig namn, utan hade endast banbeteckning, ev. littera och individnummer. Järnvägsvagnar har aldrig namn.

Det kan vara lätt att tro att namnen på loken bara är smeknamn, men precis som med båtars namn är de faktiskt en del av fordonens beteckningar. Loknamnen var det primära sättet att benämna lok i järnvägens barndom.